Sämsta mamman i världen
Idag skulle jag och min lille prins gå in till stan och träffa hans framtida kompis Damien med mamma Wioleta. Men hon skickade ett sms och undra om vi inte kunde ta det i morgon istället eftersom vädret var så opålitligt. Sant, det småregnade ena stunden, blåste den andra och sommarvarmt emellan. Typiskt engelskt. Jag var grymt försenad ändå.
Men jag som hade gjort oss båda redo tyckte at en liten promenad vore skönt så vi följde med Ed ut som skulle gå till jobbet. Jacob och jag hade ammat i en timme "han somnar nog i vagnen" tänkte jag. Icke, fem minuter senare gallskriker han och vi vänder. Jag tar upp honom, stackarn svettas i sin jacka så den åker av och han somnar.
Gött! Jag svänger in till affären. Men han vaknar snart och jag styr med min skrikande son mot kassorna. Känner mig stressad men bor ju bara runt hörnet. NEEEEJ!!! Har ingen nyckel med mig. Ringer Ed som skickar nyckeln i en taxi. Jacob skriker, han är högröd i ansiktet, ögonen tåras, han börjar bli hes och jag känner det som om jag försöker krypa ur mitt eget skinn.
Någon ny granne frågar två gånger oroligt om jag är OK där jag står i (mild) blåst utanför mitt hus med en skrikande bebis. "Nu ringer han socialen när han kommer runt hörnet!" tänker jag. "Världens sämsta mamma står utanför nummer 8, kom genast!"
Taxin kommer, vi kastar oss in och jag sliter upp tröjan. Det var bara högst en kvart men kändes som timmar. Nu stannar vi inne resten av livet.
En dag i taget
Vi tar det en dag i taget så plötsligt är han 25 dagar gammal. Jag tillfrisknade snabbt från min mjölkstockning tidigare i veckan. Istället är det Jacob som inte riktigt varit sig själv. Ed tror att han har kolik men det känns som en så diffus diagnos på allmänt skrikiga bebisar med magont. Problemet tror jag verkar vara att han sväljer mycket luft men har svårt att rapa upp allt och det ger honom magont. Stackars Jacob han gråter sig hes om kvällarna, vi får hoppas att det går över snart.
Så i fredags flyttade Jacobs gudfar och Eds bäste vän med familj. Det börjar nu ett nytt liv i Cornwall, södra England.
Här är en bild från vår hejdå lunch:
Från vänster: jag, Ed och Jacob, Fraiser med Sydney, Chloe, Gill Fraisers mamma och hans två tvilling bröder.
Ed med sin guddotter Sydney på hennes dop.
Mastitis
Det här blir inget roligt inlägg, det är bara en uppdatering om varför jag inte varit här.
Jag har fått masitis, en inflammation i mjökkötlarna som gör hemskt ont. I två dagar har jag legat till sängs med mycket hög feber och bultande huvudvärk. Jag har fått en kort antibiotika kur som jag ska ta i fem dagar. Har tagit tre kapsar och känner mig bättre.
Lite goda nyheter har jag också, igår var vår "health visitor" på hembesök och vägde och mätte Jacob. Han har gått upp drygt ett kilo sen han föddes, och väger nu 4.38 kg! Han var 55cm lång.
Mormor och morbror besök
I tisdags kom min bror och mor på besök! Linus åkte hem igår och mamma åker i morgon. Hon förtjänar sin vikt i guld, hon har inte bara burit runt och myst med sitt lilla barnbarn men också hjälp med disk, tvätt, lagat mat, köpt mat, ja allt! Inte bara det men hon köpte oss en jättefin babysitter, en sådan där liten svajjig sak där Jacob kan sitta med vibrationer och leksaker. Han älskar den! Äntligen kan jag ta behövliga toa pauser, laga mat längre än fem minuter och kanske till och med ta en dusch.
I morgon åker mamma hem och Ed har börjat jobba. Jag saknar henne redan! Jacob saknar också sin mormor. Vi hoppas att det inte dröjer så länge innan vi ses igen.
Här kommer lite bilder som hon tagit i veckan:
Egentid
Klockan är strax efter tio på morgonen. Jag har haft 45 minuter av ostörd EGENTID. Min man och lille prins ligger och sover där uppe och jag passar på att äta god frukost, kolla in DN.se för att se vad som händer utanför mitt eget hus, uppdatera mig i blogg världen och lägga in lite bilder på min egen. Känner mig lätt stressad, han borde sova till åtminstone 11 men sånt kan man aldrig räkna med. Har jag tur hinner jag med en dusch och lite disk också...
Vi har varit på äventyr de senaste dagarna! I onsdags gick vi till restaurangen och visade upp honom :) Jag var supernervös inför promenaden - tänk om han vaknar halvvägs och är vrålhungrig! Inför att amma på offentlig plats - tänk om han skriker av hunger och det är svårt att få honom rätt, där vill inte jag sitta och blotta brösten! Men allt gick jättebra. Han sov gott i sin skumpande vagn, åt duktigt och ingen såg något. Ha! Vilken kick för självförtroendet!
Så igår vågade vi oss ut på större äventyr. Vi är nämligen bjudna till dop på söndag och gick in till stan för att köpa present. Där mötte vi barnets far, Jakobs gudfar, som avlastade oss vant genom att köra vagnen och bära när han fick hicka.
Första badet hade nog varit roligare om inte vi trasslat så länge att han hann och bli hungrig igen...
En stolt far har visat upp sin son på jobbet :)
I sina nya ursöta Barbapapa kläder som hans morfar skickade!
Dag 4
Dag 4 fyra i Jacobs liv. Det har inte varit några lätta första dagar. Han har varit så orolig och rastlös, vi kunde inte lägga ner honom i två minuter innan han gallskrek. Jag har ammat hela dagarna och hela nätterna tills jag var helt svag i benen och händerna skakade. Utan Ed skulle jag inte överleva, jag menar det, han har lagat mat åt mig tre gånger om dagen och servat mig där jag suttit som fastkedjad i ett soffhörn.
Igår kom den riktiga mjölken. Jacob var helt utom sig hela dagen, inget var bra! Stackarn skrek sig hes när han skulle göra en blöja, all var annorlunda och konstigt. Sen blev det bättre och för första gången sen vi kom hem sov han i sin egen korg - två timmar i taget! Hela natten. Så länge har jag inte sovit på en vecka :D
Dagens man sköter lätt jobbet från mobilen medan han vaggar oroligt barn och lagar mat ;)
Att ligga hemma i sin egen korg var mysigt i två minuter...
Hej mamma! :D
In a hoodie xxx
Jag hade inte varit ute sen i onsdags men idag vågade vi oss ut på en kort kort promenad. Han sov hela vägen men jag var sjukt orolig. Det blåste faktiskt! Världen utanför är så väldigt snabb, högljudd och farlig, jösses VAD SOM HELST kunde ju hända!
Han var väldigt väl ombyltad där under...
Dagen då Jacob kom till världen
Den korta versionen:
Proppen släppte morgonen den 30 men sen hände inget mer på ett bra tag. Kände inte något för än på eftermiddagen, en lätt sammandragning men tänkte inte mer på det. På kvällen kom de oftare och jag började skriva ner dem. De blev mer smärtsamma och Ed kom hem tidigare från jobbet. Jag var jättetrött men kunde omöjligt gå och lägga mig när de kom var 10e minut så jag gav upp och vankade runt i huset. Runt 2 på natten kom de var femte minut och vattnet gick, ett väldige odramatiskt sipprande. Väckte Ed efter en kvart. Hur lugnt som helst packade jag klart väskan, han tog en dusch och vi ringde sjukhus och taxi.
Barnmorskan konstaterade att vattnet gått och gav mig två värktabletter, typ starka Alvedon så att jag skulle kunna vila lite. Jag fick välja om jag ville gå hem eller stanna. Vi valde att stanna och fick ett eget rum med badrum. Nu började det göra riktigt ont och de varade längre än pauserna mellan. Jag var helt slut efter att ha vankat runt hela natten och gick ner i badet. Det var så otroligt skönt! Det varma vattnet slappnade av musklerna, värkarna saktade ner och jag kunde halvsova lite mellan. Låg där i drygt tre timmar tills jag såg ut som ett russin hela jag...
Så fort jag klev upp tog värkarna fart på allvar. De kom ofta och gjorde fruktansvärt ont. Den där smärtan som man omöjligen kan förbereda sig på, föreställa sig eller ens beskriva. Barnmorskan undrade om jag ville ha något smärtstillande. Det ville jag definitivt, helst lustgas. "Det får du bara om du är öppen mer än 4 cm mn jag har några andra alternativ" sa hon. Men det var inte lätt att undersöka mig, hon hade bara en minut på sig. När hon väl lyckades sa hon med smått panik i rösten att jag var öppen 9 cm och hon kunde känna huvudet! Ja inte konstigt att det gör så ont då, tänkte jag...
Då blev det fart! Jag fick min lustgas och hon sprang för att ringa förlossningsavdelningen. "I feel like I need to push" sa jag till Ed som sprang efter. De rusade min säng genom korridorerna och skrek "don't push, DO NOT PUSH!". Väl där i ett nytt rum presenterade sig en annan barnmorska. Hon var jättebra och med bara henne och Ed i rummet kändes det helt rätt. Ed fortsatte att vara lugn, stöttande och nära precis där jag ville ha honom. Jag var fullkomligt utmattad efter ingen sömn, ingen mat (spydde upp allt) och ingen bedövning men man har ju inget val. Så kom han, 09.09 på morgonen, han skrek och skrek, fäktade med sina armar och ben. Öppnade ögonen och stirrade länge på oss båda. Han vägde 3.42 kg och föddes helt utan komplikationer.
Bara några minuter gammal ligger han kletig och skriker på mitt bröst.
Lille Jacob!
Att föda är jobbigt för alla inblandade :)
Vi fick besök av Chloe och Fraiser, Jacobs gudfar, med dottern Sydney och Fraisers mamma Gill.
Jag och min son ligger och myser lite.
Vi lämnade sjukhuset efter lunch dagen efter när han blivit undersökt av en läkare för att se till att allt var bra.
Så gick det till, dagen då Jacob kom till världen!
