barbalin

Men nu då. I tisdags hade Jacob ännu en vaccination, denna gången mot TB. Den är inte ordinarie utan rekommenderas bara till bebisar vars föräldrar eller förälder kommer från ett land där detta fortfarande utförs. Det var hemskt, jag visste att det skulle vara hemskt därför bad Ed att följa med. Jag vandrade runt i rummet medan Jacob hölls fast av doktor, sjuksköterska och Ed. Doktorn fumlade och Jacob blev stressad bara av att vara fasthållen. Så kom det, det plötsliga gallskrik som går in i min själv och river runt med vassa klor. Min älskling ligger där borta på en brits och någon gör honom illa, han är livrädd och har ont! Usch, jag hatar vaccinationer, jag grät jag med. Bävar inför den nästa som borde komma snart...

Så i morgon ska jag och Jacob åka iväg till ännu ett dop. Jag är nervös och stressad som aldrig förr, vi ska nämligen åka buss i 45 minuter för att komma dit. Hur ammar jag på bussen? Hur byter man en blöja på en buss? Kommer jag ens få plats? Jag som var en så lugn och stresstålig människa har nu blivit en kvinna med "bad nerves". Allt kommer säkert att gå bra, vi löser det.

Så här kommer en random bild som har absolut ingenting med texten att göra.

Jacob inviger sitt fin fina lapptäcke som Lisa, hans gudmor, har gjort och skickat!

Mysigt!

Tack Lisa! Det är en underbar present! :)

När Jacob föddes var de några som trodde att hans ögon skulle bli blå med tiden. Jag skulle nog inte sätta några pengar på det...

Vi gick till sjukhuset och såg "consultant" Mr Whitfield. Jag har fått det berättat att han inte är någon amnings förespråkare och att jag nog skulle förvänta mig ett nej. Han hade tydligen sagt nej till flera andra milda fall av tongue tie, till exempel kvinnan i the breastfeeding support group som jag pratade med. Men hon hade skrivit ett argt brev och klagat efter att hon fått det gjort i Leeds.

Mr Whitfield var hur trevlig och förstående som helst. Nickade och antecknade, förklarade att det inte finns några garantier men vill jag ha det gjort nu på stört?

Jacob charmade alla sjuksköterskorna med sitt tandlösa leende, "det är ovanligt med en lite äldre bebis" sa de, "de flesta är bara några dagar gamla". Proceduren är smärtfri förklarade hon. Men det var den inte! Lille Jacob grät och grät, han gråter riktiga tårar nu när han är ledsen och det gör lika ont för mig att se. Dock somnade han snabbt efteråt. En bebis på några dagar kanske inte förstår vad som pågår men Jacob borde fått något smärtstillande tycker jag (det ger de bara till bebisar äldre än fyra månader).

När vi kom hem åt han riktigt bra en stund och jag var glad att det varit värt besväret. Men på eftermiddagen när jag lade ner honom för att sova en stund ville han inte ta nappen, det verkade göra ont. Han somnade utan och när han vaknade och skulle äta var det samma sak igen. Så fort han började suga släppte han och grät med förvånad min. När kvällen kom hade jag hunnit bli riktigt orolig och försökt mata honom med både flaska, sked och spruta. Smärtfritt sa de ju! Så jag ringde dygnet-runt hjälplinjen där man kan få prata med sjuksköterskor, de sa att det verkade normalt efter ett sådant ingrepp. Vi lyckades mata honom en liten flaska i sömnen och då kändes det bättre. Så ont kunde det inte ha gjort i alla fall.

Efter det har det gått bra. Fortfarande är det klurigt att sitta och amma (vi fick ligga förut) men det går något bättre och jag är positiv. Han måste få lite tid på sig att vänja sig vid sin nya tunga. Jag vet inte om det har med saken att göra men jag tycker han gör lite nya ljud nu. Det är roligt att se hur han sträcker och vrider på sin tunga, liksom prövar den.

Tack alla! Fick så fina kommentarer till förra inlägget. Det var kul att läsa :)

...kan föra ett "samtal". I den mån att vi kan turas om, jag säger något så säger han något, jag igen och sen väntar jag på hans svar. Hans favorit ljud är aguuu, men jag jobbar hårt på mamammammamma.

...har lärt sig att skratta! Det var Ed som fick första skrattet men jag har fått några jag med efter det. Tricket är att busa upp honom en stund och sen borra in näsan i sidan/armhålan på honom medan man gör roliga pruttiga ljud :)

...nu kan hålla i saker. Gripa tag i saker kan bebisar sen födseln så klart, vad jag menar är att ta tag i något och hålla i det en längre stund. Igår satte jag en skallra i hans hand, men än förstår han inte riktigt att det är han som håller i den och har ingen koordination alls. Han låg på filten och viftade glatt när han plötsligt slog sig själv i huvudet! Stackars lille Jacob stortjöt! Men efter någon minut av kramar och pussar var allt glömt :)

En bild på Jacob som håller på att somna. Så här somnar han alltid nu för tiden, en hand på nappen (mycket praktiskt för den trillar ut hela tiden annars) och en hand i bak på huvudet. Oklart vad den andra handen har för syfte?

Men nu har vi inte gått ut på tre dagar och det börjar klia i benen. Dessutom läste jag ut mig bok för över en vecka sedan och vill gå till biblioteket. Och blöjorna börjar ta slut...

Förra veckan ringde jag "Breastfeeding Support Helpline" en kväll, kvinnan jag pratade med där trodde att det var min stress han kände av och föreslog att vi skulle go back to basic, och börja om med hud mot hud. Det fungerade för den kvällen men löste inte våra problem. Men jag upptäckte att det enda som fungerar är när vi ligger ner, men det kan jag ju inte göra jämt.

Jag ringde vår health visitor, som tyvärr är en man och jag tycket inte att han hjälpte alls. "Går han upp i vikt?" Ja "Verkar han annars frisk och aktiv?" Ja. "Då går det  nog över, fortsätt som du gör keep up the good work" Jahapp.

Men han föreslog att jag skulle ta mig till The Breastfeeding Support Group i York som träffas varje torsdag förmiddag. Så det gjorde jag igår, en timmes rask promenad bort. Kvinnorna där var super snälla, och försökte hjälpa mig på alla sätt. Vi provade alla möjliga ställningar men nix, Jacob grät lika mycket för det. Dock upptäckte de att han har en mild tongue tie, vilket betyder att den där lilla "tråden" som vi har under tungan sitter fast för långt fram så han kan inte sticka ut tungan så långt som han borde. Då kan han inte suga tag så bra.

Jag blev så lättad! Det är inte vårt fel. Så idag såg vi doktorn som sa att jo, lite tongue tie (förlåt men jag vet inte hur jag skulle kunna översätta det) har han. Så vi ska se kirurgen och hoppas att han tycker att det är värt att göra något åt det. Ingreppet är inget att oroa sig för, tar bokstavligen en minut och de bara gör ett litet klipp. Ingen behandling behövs.

Bilden tagen ikväll vid Jacobs kvällsbad :)

Jag hade räknat med att jag skulle älska min son, det gjorde jag redan innan jag såg honom. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig den här kärleken. Med risk att göra människor och gudar besvikna det finns absolut ingenting i denna värld eller bortom som betyder mer för mig än Jacob. Mitt eget liv kommer i andra hand. Kärlek som gör ont i hela kroppen. Det är därför det blir så jobbigt när han inte vill äta. Mitt främsta ansvar här i livet är att se till att han får mat.

Men vi kämpar vidare, det ska nog gå lättare snart. När allt annat hade börjat gå lättare känns detta som ett stort steg bakåt och jag kan inte hjälpa att känna mig något ratad. Jag älskat att amma, tycker att det är mysigt och jag känner mig stolt över den feta näringsrika mjölk jag producerar. Tyvärr verkar min son hata att amma.

Allt är inte bara "doom and gloom", igår var vi på öppna förskolan för första gången. Det finns flera lokala "Childrens Centres" här i. De ligger i anslutning till skolor och ordnar gratis aktiviteter och rådgivning. Vi gick till "the under one's group" och det var super trevligt. Dit ska vi gå igen :)

Idag var Caroline och hennes lilla Maisy här och hälsade på. Maisy är född en månad för tidigt i slutet av maj men har vuxit ikapp sin kurva. Trots det väger Jacob lika mycket och är lika lång! :O

Jacob har sina fina hängslebyxor på sig

Samtidigt försöker jag få honom att somna själv. Fram tills nu har han alltid somnat i mina armar och så lägger jag ner honom och hoppas att det fungerar. Men varje gång han vaknar till blir han förvirrad så klart, tänk dig själv att du somnar i din säng varje kväll men vaknar i soffan. I bland går det bra, ibland får man ta upp vagga, sjunga och gunga fem gånger. Snart går det nog lättare :)

En glad liten plutt!

Jacobs första dag i jeans, plötsligt såg han så mycket större ut!

Jacob charmade Wioleta med sitt leende

Kompisar?

I dag var vår "health visitor" på besök och vägde Jacob. Funderade länge på om det var rätt eller fel att lägg upp den här bilden, men jag är en så stolt mor! Han följer sina kurvor perfekt och väger nu 5.5 kg :)

Jacob växer och växer, han har riktigt spurtat senaste veckan. Kläderna som passade för ett par veckor sedan är nu för små, inklusive hans fina Barbapapa kläder - tur att vi har en till uppsättning! ;) Vi har napptränat stenhårt de senaste dagarna. Jag trodde att alla bebisar tog napp hur lätt som helst men vi har verkligen fått kämpa. Han hatade den till att börja med och är fortfarande inte helt övertygad. Den gör livet lättare för mig eftersom han är en väldigt högljudd och viljestark bebis, vaknar han och är hungrig är han hungrig NU, nu nu nu! Med napp i munnen kan man lura honom en liten stund i alla fall så att vi kan hitta lämplig plats.

Anledningen till att denna dagen varit så speciell är att han har sovit. I veckor nu har han knappt sovit på dagarna alls. Kanske inte låter så illa, det är ju sömnbrist på nätterna nyblivna föräldrar klagar på. Men en bebis som inte sover mer än 15 minuter eller högst en halvtimme under dagen är minst lika jobbigt. Han blir bara mer och mer trött och grinig och det går inte lägga ner honom i två minuter. Hans arma moder tvingas då bära och guppa på honom en hel dag. Han gråter och gråter, vi testar allt men när han väl somnat vaknar han snart igen. Jag hinner varken duscha eller äta. När han äntligen sover för kvällen är jag helt slut och ligger i ett soffhörn som en stinkande och urvriden disktrasa. Det var den bästa liknelse jag kunde hitta, en sån där riktigt sur en som du skulle slängt förra veckan men du har glömt att köpa nya. Dock är natten inget att se fram emot med en till två timmars sömnen.

Att få honom att sova var hur lätt som helst när jag väl testat det. Han vill sova på mage, så enkelt var det. Nu får tyvärr bebisar ABSOLUT INTE sova på mage under några omständigheter. Då kan de plötsligt DÖ! Jag har löst det med en kompromiss. Jag har tagit ner hans lilla sovkorg till vardagsrummet så att jag kan se honom hela tiden, så går jag och buffar lite på honom då och då. Skulle inte våga låta honom sova så på natten för rätt som det är börjar han stöka runt i sömnen och hamnar med ansiktet ner i madrassen.

Det var Wioleta som tipsade mig om detta. Hennes lille son sover alltid på mage sa hon, hjälper mot gaser i magen. Och det verkar stämma. Vi träffades igår hon och jag. Hennes Damien är raka motsatsen till Jacob, han bara sitter så tyst och snällt och suger på sin napp. Suger lite snabbare när han är hungrig och somnar sött av sig självt i vagnen. Men så gör han inte en min och hans slöa ögon fokuserar inte direkt på något. Jacob skriker i högan sky, röd i ansiktet. Rapar så hela cafet hör, far och flänger med huvudet, tittar sig storögt omkring. Visst kan jag önska att var var lite lugnare och tystare, men samtidigt är han så full i liv! Han ler numera ofta och med hela ansiktet, sprattlar och visar att han tycker om dig. Men är han arg så är han jättearg och spänner varenda muskel i kroppen, ansiktet förvrids och han svettas av ansträngningen. Ja, han har allt fått en väldigt stor personlighet i en så liten kropp.

Här kommer lite bilder från min telefon:

Damien och Jacob när de träffades för första gången ett par veckor sedan.

Det är inte lätt att vara så liten alltid.

Sitter och väntar på utgång.

Jacob sover hos morfar.

Hos Linda var det också mysigt

Kevin var så försiktig, han kramade pussade och klappade på lille Jacob

Vi fick deras BabyBjörn som vi använt mycket, han älskar att skumpa runt där i!

Vi gick till parken och matade änderna och lekte i lekparken.

Vi gick in till stan och åt på restaurangen :)

Men jag som hade gjort oss båda redo tyckte at en liten promenad vore skönt så vi följde med Ed ut som skulle gå till jobbet. Jacob och jag hade ammat i en timme "han somnar nog i vagnen" tänkte jag. Icke, fem minuter senare gallskriker han och vi vänder. Jag tar upp honom, stackarn svettas i sin jacka så den åker av och han somnar.

Gött! Jag svänger in till affären. Men han vaknar snart och jag styr med min skrikande son mot kassorna. Känner mig stressad men bor ju bara runt hörnet. NEEEEJ!!! Har ingen nyckel med mig. Ringer Ed som skickar nyckeln i en taxi. Jacob skriker, han är högröd i ansiktet, ögonen tåras, han börjar bli hes och jag känner det som om jag försöker krypa ur mitt eget skinn.

Någon ny granne frågar två gånger oroligt om jag är OK där jag står i (mild) blåst utanför mitt hus med en skrikande bebis. "Nu ringer han socialen när han kommer runt hörnet!" tänker jag. "Världens sämsta mamma står utanför nummer 8, kom genast!"

Taxin kommer, vi kastar oss in och jag sliter upp tröjan. Det var bara högst en kvart men kändes som timmar. Nu stannar vi inne resten av livet.

Så i fredags flyttade Jacobs gudfar och Eds bäste vän med familj. Det börjar nu ett nytt liv i Cornwall, södra England.

Här är en bild från vår hejdå lunch:

Från vänster: jag, Ed och Jacob, Fraiser med Sydney, Chloe, Gill Fraisers mamma och hans två tvilling bröder.

Ed med sin guddotter Sydney på hennes dop.

Jag har fått masitis, en inflammation i mjökkötlarna som gör hemskt ont. I två dagar har jag legat till sängs med mycket hög feber och bultande huvudvärk. Jag har fått en kort antibiotika kur som jag ska ta i fem dagar. Har tagit tre kapsar och känner mig bättre.

Lite goda nyheter har jag också, igår var vår "health visitor" på hembesök och vägde och mätte Jacob. Han har gått upp drygt ett kilo sen han föddes, och väger nu 4.38 kg! Han var 55cm lång.

I morgon åker mamma hem och Ed har börjat jobba. Jag saknar henne redan! Jacob saknar också sin mormor. Vi hoppas att det inte dröjer så länge innan vi ses igen.

Här kommer lite bilder som hon tagit i veckan:

Vi har varit på äventyr de senaste dagarna! I onsdags gick vi till restaurangen och visade upp honom :) Jag var supernervös inför promenaden - tänk om han vaknar halvvägs och är vrålhungrig! Inför att amma på offentlig plats - tänk om han skriker av hunger och det är svårt att få honom rätt, där vill inte jag sitta och blotta brösten! Men allt gick jättebra. Han sov gott i sin skumpande vagn, åt duktigt och ingen såg något. Ha! Vilken kick för självförtroendet!

Så igår vågade vi oss ut på större äventyr. Vi är nämligen bjudna till dop på söndag och gick in till stan för att köpa present. Där mötte vi barnets far, Jakobs gudfar, som avlastade oss vant genom att köra vagnen och bära när han fick hicka.

Första badet hade nog varit roligare om inte vi trasslat så länge att han hann och bli hungrig igen...

En stolt far har visat upp sin son på jobbet :)

I sina nya ursöta Barbapapa kläder som hans morfar skickade!

Igår kom den riktiga mjölken. Jacob var helt utom sig hela dagen, inget var bra! Stackarn skrek sig hes när han skulle göra en blöja, all var annorlunda och konstigt. Sen blev det bättre och för första gången sen vi kom hem sov han i sin egen korg - två timmar i taget! Hela natten. Så länge har jag inte sovit på en vecka :D

Dagens man sköter lätt jobbet från mobilen medan han vaggar oroligt barn och lagar mat ;)

Att ligga hemma i sin egen korg var mysigt i två minuter...

Hej mamma! :D

In a hoodie xxx

Jag hade inte varit ute sen i onsdags men idag vågade vi oss ut på en kort kort promenad. Han sov hela vägen men jag var sjukt orolig. Det blåste faktiskt! Världen utanför är så väldigt snabb, högljudd och farlig, jösses VAD SOM HELST kunde ju hända!

Han var väldigt väl ombyltad där under...