Sämsta mamman i världen
Idag skulle jag och min lille prins gå in till stan och träffa hans framtida kompis Damien med mamma Wioleta. Men hon skickade ett sms och undra om vi inte kunde ta det i morgon istället eftersom vädret var så opålitligt. Sant, det småregnade ena stunden, blåste den andra och sommarvarmt emellan. Typiskt engelskt. Jag var grymt försenad ändå.
Men jag som hade gjort oss båda redo tyckte at en liten promenad vore skönt så vi följde med Ed ut som skulle gå till jobbet. Jacob och jag hade ammat i en timme "han somnar nog i vagnen" tänkte jag. Icke, fem minuter senare gallskriker han och vi vänder. Jag tar upp honom, stackarn svettas i sin jacka så den åker av och han somnar.
Gött! Jag svänger in till affären. Men han vaknar snart och jag styr med min skrikande son mot kassorna. Känner mig stressad men bor ju bara runt hörnet. NEEEEJ!!! Har ingen nyckel med mig. Ringer Ed som skickar nyckeln i en taxi. Jacob skriker, han är högröd i ansiktet, ögonen tåras, han börjar bli hes och jag känner det som om jag försöker krypa ur mitt eget skinn.
Någon ny granne frågar två gånger oroligt om jag är OK där jag står i (mild) blåst utanför mitt hus med en skrikande bebis. "Nu ringer han socialen när han kommer runt hörnet!" tänker jag. "Världens sämsta mamma står utanför nummer 8, kom genast!"
Taxin kommer, vi kastar oss in och jag sliter upp tröjan. Det var bara högst en kvart men kändes som timmar. Nu stannar vi inne resten av livet.
Kommentarer
Trackback
