barbalin

Ed var nere lika snabbt som jag! Min mörbultade svanskota gjorde fruktansvärt ont och jag krälade över till soffan. Ed sa att jag borde ringa min barnmorska genast, jag tänkte inte så långt - det var ju bara rumpans om gjorde ont. Men ringde ändå, fast hennes mobil var avslagen (som den är när hon är på hembesök). Efter någon minut hade chocken lagt sig och jag började tänka efter "visst sa hon att huvudet börjat sjunka ner?" I mitt huvud såg jag igen hur jag hade åkt ner för trappan och föreställde min stackars bebis där inne - bump bump bump bump!!!

Jag blev genast livrädd! "Varför rörde han inte på sig!? Jag har brutit nacken av min bebis!!!" Vi ringde barnmorskorna på sjukhuset istället för de svarar alltid. De sa att min bebis förmodligen är oskadad eftersom jag inte landade på magen, men de sa att vi skulle komma in i alla fall.

Vi beställde en taxi och åkte till sjukhuset.

Där tog de min puls kopplade de mig till en maskin som mätte bebisens hjärtslag och eventuella verkar (vilket jag inte hade några). Så låg jag där i ca 15-20 min eller så. Det började så smått sjunka in att han nog var OK. Men varje gång jag började tänka på det nästan grät jag av lycka - och varje gång jag stressade upp mig verkade han också göra det så jag försökte tänka på något annat.

Sen var det över, och vi fick gå. Allt hade gått bra.

Så fort vi var utanför sjukhus parkeringen stortjöt jag i Eds famn och tackade Gud om och om igen för att allt var bra! Bara tanken på vad som skulle kunnat hända får tårarna att krypa fram igen.

Av någon anledning tog Ed en bild med min mobil... Jag var inte alls medveten om det så jag har en rätt skum min, men här låg jag i morses. Och aldrig ALDRIG vill jag uppleva det igen!