barbalin

Proppen släppte morgonen den 30 men sen hände inget mer på ett bra tag. Kände inte något för än på eftermiddagen, en lätt sammandragning men tänkte inte mer på det. På kvällen kom de oftare och jag började skriva ner dem. De blev mer smärtsamma och Ed kom hem tidigare från jobbet. Jag var jättetrött men kunde omöjligt gå och lägga mig när de kom var 10e minut så jag gav upp och vankade runt i huset. Runt 2 på natten kom de var femte minut och vattnet gick, ett väldige odramatiskt sipprande. Väckte Ed efter en kvart. Hur lugnt som helst packade jag klart väskan, han tog en dusch och vi ringde sjukhus och taxi.

Barnmorskan konstaterade att vattnet gått och gav mig två värktabletter, typ starka Alvedon så att jag skulle kunna vila lite. Jag fick välja om jag ville gå hem eller stanna. Vi valde att stanna och fick ett eget rum med badrum. Nu började det göra riktigt ont och de varade längre än pauserna mellan. Jag var helt slut efter att ha vankat runt hela natten och gick ner i badet. Det var så otroligt skönt! Det varma vattnet slappnade av musklerna, värkarna saktade ner och jag kunde halvsova lite mellan. Låg där i drygt tre timmar tills jag såg ut som ett russin hela jag...

Så fort jag klev upp tog värkarna fart på allvar. De kom ofta och gjorde fruktansvärt ont. Den där smärtan som man omöjligen kan förbereda sig på, föreställa sig eller ens beskriva. Barnmorskan undrade om jag ville ha något smärtstillande. Det ville jag definitivt, helst lustgas. "Det får du bara om du är öppen mer än 4 cm mn jag har några andra alternativ" sa hon. Men det var inte lätt att undersöka mig, hon hade bara en minut på sig. När hon väl lyckades sa hon med smått panik i rösten att jag var öppen 9 cm och hon kunde känna huvudet! Ja inte konstigt att det gör så ont då, tänkte jag...

Då blev det fart! Jag fick min lustgas och hon sprang för att ringa förlossningsavdelningen. "I feel like I need to push" sa jag till Ed som sprang efter. De rusade min säng genom korridorerna och skrek "don't push, DO NOT PUSH!". Väl där i ett nytt rum presenterade sig en annan barnmorska. Hon var jättebra och med bara henne och Ed i rummet kändes det helt rätt. Ed fortsatte att vara lugn, stöttande och nära precis där jag ville ha honom. Jag var fullkomligt utmattad efter ingen sömn, ingen mat (spydde upp allt) och ingen bedövning men man har ju inget val. Så kom han, 09.09 på morgonen, han skrek och skrek, fäktade med sina armar och ben. Öppnade ögonen och stirrade länge på oss  båda. Han vägde 3.42 kg och föddes helt utan komplikationer.

Bara några minuter gammal ligger han kletig och skriker på mitt bröst.

Lille Jacob!

Att föda är jobbigt för alla inblandade :)

Vi fick besök av Chloe och Fraiser, Jacobs gudfar, med dottern Sydney och Fraisers mamma Gill.

Jag och min son ligger och myser lite.

Vi lämnade sjukhuset efter lunch dagen efter när han blivit undersökt av en läkare för att se till att allt var bra.

Så gick det till, dagen då Jacob kom till världen!